You're on the run

Härliga tider.

Här sitter jag i mitt rum, fryser som en idiot och har inte ens dragit upp persiennerna.

Jag tänker på hur sjukt det faktiskt är att en väldigt nära vän till mig ska åka till Afghanistan om bara några veckor. Jag tänker på både före och efter. Allt är oklart, och alla tankar kring dehär gör mig ledsen och hjälplös. Jag kan inte stoppa någonting, även fast man ibland önskade att man var en hjälte, eller kanske pippi långstrump vid vissa tillfällen.

Klas Pekkari. Det är du som ska åka, och det känns sjukt. Som jag nämnt för dig så är du en förebild, du har alltid ett leende på läpparna och är alltid hjälpsam och kärleksfull, vilket gör mig så glad och positiv. Du talar alltid om vad du känner och i och med det är du ärlig mot dig själv och mot andra. Du är fantastisk.

Nu låter ju dethär som ett avskedsbrev, haha, de va inte alls meningen. För jag vet att Klas kommer hem oskadd, lika strålande som alltid. Dethär är mina tankar kring beslutet Klas har tagit och de vill jag dela med mig av.

//Louise